Kommer du ihåg när du var som en vän för mig

Du vet du var så stor att jag skulle dö för dig

Och jag trodde nog att det skulle vara så

I resten av mitt liv för detta skulle ingen kunna ändra på

Men så kom den där dagen då du slog mig

Lät mig förstå att du bedrog mig

Och nu sitter jag ensam

Och hatar att jag lät dig ge mig den där känslan

Nu har jag fått nog av dig

Du följer aldrig med mig och du får aldrig mig att må bra

När jag fick dig att se rött

Så kunde jag leva på att låta dig skrika dig trött

Men när du kommer ett steg närmare än vad du får

Så kommer allting bara sluta i öppna sår

Som du får mig att blöda ut

För du karvar och vrider din kniv som ett djur

Och varje varvallt detta går runt i mig

Så känner jag att du måste ut ur mig

Hur kunde jag vara så dum och inte förstå något?

Hur kunde du? hur kunde ni?

Alla gånger jag tänkt på det,

alla gånger jag har gråtit mig till sömns på grund av detta.

Jag vet att jag sa "Jag kan förlåta, men kommer aldrig att glömma. Aldrig."

Jag vill vara stark, jag vill kunna förlåta.

Det hade varit så konstigt om jag inte förlåtit dig för vi skulle alltid träffats ändå, eftersom vi har samma vänner.

Men det gör så ont.

Jag älskade dig då, och jag älskar dig nu.

På något konstigt sätt.

Men jag kan inte förlåta dig till 100 %, det kommer aldrig kunna bli som förut.

Nu är det du som får bevisa att du ångrar dig.

Det är du som får försöka vinna tillbaka min tillit till dig.