det finns de stunder då det bara känns som att ingenting man gör spelar någon roll..
men det kanske inte bara är mitt fel.. jag menar, du ville ju inte berätta eller prata om det.
hur ska jag då kunna hjälpa dig? och vad man än gjorde så blev du inte på bättre humör för det..
hur ska man kunna veta vad man ska säga eller göra när ingenting hjälper?
jag trodde du kunde prata om allt. men tydligen inte..

och då fick du mig på tanken om cancern..
den som spridit sig ännu mer..
från urinblåsan till urinrören. du kommer få använda påse på magen..
sen kanske det inte är långt kvar tills den tar kål på dig.
dom kanske inte lyckas få bort allting.
öch då är du helt plötsligt borta.

de tankarna får mig också att tänka på morfar.
den gången du fick träffa olle första gången..
då du började gråta för du inte kan se hur han ser ut.
eller hur någon av oss ser ut nu för tiden.
snart kanske det är slut för dig också, och tänk om jag inte hunnit säga hejdå?
det skulle jag aldrig stå ut med. usch, hemska tanke! morfar!<3